28/7-10
Bergochdalbanan hade börjat rulla och jag satt fast i den kort och gott!
Jag krigade dag ut och dag in med den nya vardagen och om inte minst sagt med mig själv.
Det var tårar och förtvivlan var och varannan dag. En då till synes lång resa utan slut hade börjat och till vilken mening?
Snart 11 månader senare inser jag den meningen. Jag kan inte sätta fingret på det.
Men dem här månaderna har förändrat mig, oss. Tillsammans har vi lärt oss varför det är så viktigt att bädda den där förbannade sängen varje morgon, skura det så märkligt nergrisade golvet var eviga morgon och inte glömma att alla som lyfter på vapnet SKALL vrida på huvet!
Det är dem små sakerna som gör det, är det vad som sagts hela ens liv.
Och ja, jag kan nog börja hålla med om det nu. Fast jag egentligen inte vet hur,vad eller varför.
Det bara är så och jag är inte bitter!
Det enda jag är bitter över nu är att det bara återstår 5½ vecka av det så underbara helvetet.
Ynka 37 dagar kvar tills jag och ca 150 st soldater till står på kaserngården och vrålar tills rösterna inte längre bär. Vi är snart påväg att lämna vårt hem sen nästan ett år tillbaka för att för många av oss aldrig mer återvända. 324 Karlsson återgår till helt vanliga Jenny Carlsson. Det känns tråkigt redan nu.
Jag trodde den 26:e oktober att det var den här dagen man längtade till som mest.
Men nu är jag inte fullt lika säker längre..
/J
Sweden goes crazy
Jag har 33 tjänstedagar kvar. Det är ett helvete!
Jag vill inte att det här ska ta slut. Varför måste det alltid finnas ett slut?
I veckan som var åkte jag tillsammans med en del av vår drilltropp till Tyskland.
Würstburg, Bonnland, Hammelburg.. Underbara ställen. Underbara människor!
Det finns inte ord att beskriva tiden där nere. Bara av tanken får man ett fånigt leende på läpparna.
Det här kan jag nog fan påstå var den bästa resan jag gjort i hela mitt liv.
En überbra resa med fantastiska människor. Varför tog det också slut?
Vart vi än gick i Tyskland vart vi uppmärksammade. Vi blev riktigt uppskattade för det vi kunde och presterade.
Folket var i allmänhet så otroligt vänliga människor, och dem tyska soldaterna snäppet bättre.
Torsdagskvällen speciellt kommer man nog aldrig glömma..
Mr Huledal, dem 10 bord och oräkneliga glas som kom i vår väg (Må dem vila i frid), dem heelgalna tyskarna och så jävla mycket mer. Det gudomligt mäktiga åskväder som drog förbi ska inte heller glömmas att nämna.
Nä herregud. Skulle jag räkna upp och berätta om allt som hände och alla nya intryck man upplevt hade det blivit en novell. Och det orkar jag inte. Ni får se bilder sen istället så förstår ni kanske lite :)
Förövrigt annars har jag en sån förbannad varahemmaångest just nu.. Kiruna gör det inte bättre heller. Snorkallt och stendött. Det finns verkligen inte mycket som får mig att vela komma tillbaka hit sen.
Jag har börjat inse hur mycket man går miste om när man är strandsatt i en stad som denna och medans jag är ung och har ork tänker jag göra något bättre utav mitt liv.
Barndom och ålderdom kan jag uppleva här. Kiruna är fortfarande Kiruna och ligger mig varmt om hjärtat.
Men naa.. Efter 3:e september blir det nog luft under mina vingar också gott folk.
/J
Jag lever!
Var galet länge sen sist. Kikar man så är det typ ett inlägg per månad just nu.
Men det är väl så det blir när man inte har egen dator ner till storstan och blogga genom telefonen vill tyvärr inte fungera. Hoppas ni krakar som läser fortfarande har förståelse.
Sist jag satt och knåpade ner ett antal rader här försvann allt sådär bara poff lagomt när man skulle trycka på publicera knappen. Ni kanske kunde ana genom mitt mindre utbrott tidigare.
Vi alla har nog vart med om en sån incident i livet och vet hur det känns.
Datorerna ska vara glada om dem överlever utan att bli utkastade genom fönstret.
Det har gått nästan 2 månader sen den senaste vettiga uppdateringen om livet så jag har försökt minnas vad som är värt att minnas.
Dock utan större succes :/ När man är där nere och har tid över kan man komma på hur mycket som helst man skulle vela berätta för er. Lyckas få er att förstå det roliga och det mindre roliga.
Men nu! Nu när man har tiden att skriva ner allt, ja då har tankarna tagit semester.
Tyvärr..
Det blir faktiskt inte roligare än såhär för den här gången.
Men har vi tur återkommer jag imorgon. Om vi har tur :)
Nu ska jag krama kudden och ha fortsatt ångest över att det bara är 60 dagar kvar i stor stan. (varav 48 är tjänstedagar)
Vart tog året vägen?
/J