26:e oktober drog ett vad jag då tyckte helvete igång. Av och till iaf..
Bergochdalbanan hade börjat rulla och jag satt fast i den kort och gott!

Jag krigade dag ut och dag in med den nya vardagen och om inte minst sagt med mig själv.
Det var tårar och förtvivlan var och varannan dag. En då till synes lång resa utan slut hade börjat och till vilken mening?
Snart 11 månader senare inser jag den meningen. Jag kan inte sätta fingret på det.
Men dem här månaderna har förändrat mig, oss. Tillsammans har vi lärt oss varför det är så viktigt att bädda den där förbannade sängen varje morgon, skura det så märkligt nergrisade golvet var eviga morgon och inte glömma att alla som lyfter på vapnet SKALL vrida på huvet! 
Det är dem små sakerna som gör det, är det vad som sagts hela ens liv.
Och ja, jag kan nog börja hålla med om det nu. Fast jag egentligen inte vet hur,vad eller varför.
Det bara är så och jag är inte bitter!

Det enda jag är bitter över nu är att det bara återstår 5½ vecka av det så underbara helvetet.
Ynka 37 dagar kvar tills jag och ca 150 st soldater till står på kaserngården och vrålar tills rösterna inte längre bär. Vi är snart påväg att lämna vårt hem sen nästan ett år tillbaka för att för många av oss aldrig mer återvända. 324 Karlsson återgår till helt vanliga Jenny Carlsson. Det känns tråkigt redan nu.
Jag trodde den 26:e oktober att det var den här dagen man längtade till som mest.
Men nu är jag inte fullt lika säker längre..

/J