Jag har 33 tjänstedagar kvar. Det är ett helvete!
Jag vill inte att det här ska ta slut. Varför måste det alltid finnas ett slut?

I veckan som var åkte jag tillsammans med en del av vår drilltropp till Tyskland.
Würstburg, Bonnland, Hammelburg.. Underbara ställen. Underbara människor!
Det finns inte ord att beskriva tiden där nere. Bara av tanken får man ett fånigt leende på läpparna.
Det här kan jag nog fan påstå var den bästa resan jag gjort i hela mitt liv.
En überbra resa med fantastiska människor. Varför tog det också slut?

Vart vi än gick i Tyskland vart vi uppmärksammade. Vi blev riktigt uppskattade för det vi kunde och presterade.
Folket var i allmänhet så otroligt vänliga människor, och dem tyska soldaterna snäppet bättre.
Torsdagskvällen speciellt kommer man nog aldrig glömma..
Mr Huledal, dem 10 bord och oräkneliga glas som kom i vår väg (Må dem vila i frid), dem heelgalna tyskarna och så jävla mycket mer. Det gudomligt mäktiga åskväder som drog förbi ska inte heller glömmas att nämna.
Nä herregud. Skulle jag räkna upp och berätta om allt som hände och alla nya intryck man upplevt hade det blivit en novell. Och det orkar jag inte. Ni får se bilder sen istället så förstår ni kanske lite :)

Förövrigt annars har jag en sån förbannad varahemmaångest just nu.. Kiruna gör det inte bättre heller. Snorkallt och stendött. Det finns verkligen inte mycket som får mig att vela komma tillbaka hit sen.
Jag har börjat inse hur mycket man går miste om när man är strandsatt i en stad som denna och medans jag är ung och har ork tänker jag göra något bättre utav mitt liv.
Barndom och ålderdom kan jag uppleva här. Kiruna är fortfarande Kiruna och ligger mig varmt om hjärtat.
Men naa.. Efter 3:e september blir det nog luft under mina vingar också gott folk.

/J