Boden fram och tillbaka.
Startade 04.00 utan att ha sovit under natten alls.
Pimplat kaffe, redbull, cola och godis. Men ögonen har gått i kors hur som haven.
Hemma är jag äntligen igen och hur jobbigt det än känns att lägga sig precis typ nu på studs för att vakna till jobbdag känns inge vidare. Men ett måste.
Blir att snabbt slänga på en tvättmaskin och sig själv i duschen. Sen sova!

Önskar man hade haft ork till att kunna umgås med någon.
Lite sämre kväll så sällskap hade behövts.
Men man kan inte få allt som mamma brukar säga.

/ J

" - Nu åker vi förbi Naisheden.. Det är Najs!"

Upp om 13 timmar..
Överväger att inte gå och lägga mig alls ikväll/inatt.
Någon som vill socialisera sig? Ring ring

All snällhet och godhet som ges av er underbara människor,
har aldrig i mitt liv gjort så ont.
Jag känner sån skuld för det som hänt och för var dag som går blir det bara värre.
Få tröst utav er när det blev som ihelg exempelvis är så fel, så fel.
Ångesten släpper inte i första taget.

Jag förtjänar inte all godhet och kärlek ni ger.
"Hade inte jag, hade någon annan"
Orden ekar och jag inser väl själv att det nog säkert skulle vart så.
Men man kan inte sitta och tänka.. "tänk om"
Verkligheten förblir verklig..

Förlåt

 
 

Förkyld som fan på ren svenska. Hostan börjar peppar peppar ge sig.
Snart är vi inne på April månad och vem skulle inte iväg i början av maj och mönstra om?
Jo just. Lika roligt som vanligt att se sina drömmar gå upp i rök.

Jobbet.. eller rättare sagt disken ger mig utslag/eksem i hela ansiktet så jag ser ut som gud vet vad.
Att det börjat komma på bröstkorgen nu också är inte heller vidare roligt och sen kliar det.
Blåsa på foten har jag också fått av mina värdelösa arbetsdojjer. Inte chill.
Blir att låna mors förstora foppatoffler resterande jobbdagar.
Räkning efter räkning trillar in också så pengarna försvinner lika snabbt dem trillade in.
Sover oroligt om nätterna. Drömmer tunga och jobbiga drömmar plus att jag vaknar i ett konstigt tillstånd.
Måste ringa sjukgymnast, kirurg och säkert något mer.
Treeeevligt.. Men operera mig ska jag nog göra iaf. Vaknade en dag bara och kände att det är dax.
Får väl lita på magkänslan. Hoppas nu bara läkarna kan anpassa sig lite enligt mig.

.. var det mer tänker jag inte försöka minnas.
Hunden slet just ner en stor köttbit från diskbänken så mamma ryter och fräser där nere.
Dagens skratt.

Nu dax att sova fast klockan bara är barnet.
Tar på krafterna att kliva upp sex imorse och slita sen på jobbet nästan 9 timmar.

Adjö och på återseende ni som nu underligt nog läser denna rappakalja.



 

I'm lost. Stuck somewhere in between.
No words can't fill the vacant space I have.
Something is missing and I am afraid I'll never find what it is.
Why can't life have a rewind button?
Think so much easier everything would have been then.

Handle all these feelings isn't my strongest side..

 
 

Varför, varför.. varför?