Jag har tänkt att skriva här så många gånger nu.
Men varje gång raderar jag första meningen och stänger ner.
Jag orkar inte..
Hur ska man någonsin kunna få ner all sorg och saknad, smärta och kärlek
man upplevt dem senaste 7 dagarna i ord och meningar?

Det må hända att jag inte hann känna Simon särskilt länge.. men tillräckligt för att bil berörd av hans underbara personlighet.
Han var grabben med glimten i ögat. Alltid nära till skratt och med ett leénde så stort.
Ett hjärta stort nog för oss alla och med kärlek till det dubbla.
Att veta man aldrig kommer se det där leéndet och höra skrattet en gång till går inte att insé.
Aldrig mer få ett sms där det står "Nu var det fest" eller liknande på en knasig dag i veckan så man fick oja sig.
Det känns..

Med tanke på det mångdubbla besökantalet jag har just nu på bloggen antar jag att folk väntar på att jag kommer skriva något. Men jag kan säga såhär.
Jag tänker och kommer aldrig skriva ner här vad jag och två av mina vänner fick uppleva för en vecka sen.
Vi förlorade alla en vän, nära vän, kusin, bror, son.. you name it för en vecka sen. DET är något jag hoppas aldrig någon behöver uppleva, någonsin!
Kommer inte heller fälla en enda kommentar om gärningsmannen och allt annat som rör ikring.
Vet inte vad man ska tro eller tycka längre så skriva en massa saker gör inget bättre.
Tiden får och kommer utvisa en rätsida på allt det här.

/ J