Tisdag
Hur kan man visa alla sina vänner hur mycket man bryr sig om dem egentligen?
Ros, nalle, ringa och tacka för att ni finns.. HOW?!
Man kan inte ha för många kompisar. Aldrig!
Men just nu känns det som att jag har det, då jag inte hinner ens umgås/höra av mig till hälften av er alla.
Jag vill och tänker hela tiden på alla. Ångesten kryper nära kroppen varje kväll över att ännu en dag hunnit gå och man inte har umgåtts eller hörts vid.
Känns som att jag lever för att jobba. Allt ställs in efter det. Och ändå jobbar jag inte många timmar.
Är nog verkligen inte arbetsmänniska i grund och botten när det kommer till att hinna leva också.
Hittar som inte mitt mellanläge. När jag har jobb framför mig går det prio ett hela tiden för att orka med och inte få panikångest över alla dagar som är kvar.
Och när man är ledig. Ja då orkar man sig knappt ur sängen och annars inte göra mer än nödvändigt.
Ska snart dra igång med gymmandet igen bara halsen slutar fula plus att jag kommer ha x antal dagar att ta hand om en häst också här framöver.
HUR ska jag hinna med er då när jobbet också är på schemat?
Varje helg man är ledig kommer man försöka rymma till stugan också. Klarar inte av att vara i stan.
Vill inte ha en dag till som i Söndags.
Vill någon haka på så RING!
För blir väl inte direkt bättre att sitta i stugan helt själv antar jag. Då är det som pest eller kolera.
Och nu vet jag inte vart jag är påväg längre.
Ville mest påpeka att dygnets alla timmar inte räcker till för att visa alla mina nära och kära hur mycket jag bryr mig om dem.
Man kan ju hoppas dem flesta läser men det vet jag att ni inte gör. Så något sätt måste jag få fram allt till er.
Mamma, pappa, mommo, moffa och hela konkarongen. Fetångest.
Hoff, måste verkligen ta tag i mitt liv nu. Och inte på sätt som börja träna osv.
Jag måste verkligen börja spendera mer tid med dem jag älskar.
Hälsan och välmåendet kommer nog bara på köpet.
Finns ingen ro i kroppen kommer jag aldrig finna ro till vardags.
Nu är klockan tio och jag orkar inte vara vaken längre.
Hoppas ni som läser haft en bra dag iaf. Och orkat bläddra er igenom till denna mening.
När kommer dagen man slipper tänka på vad klockan är, vilken dag det är och vad som kommer närmsta dagarna.
När får man börja leva?
Godnatt!
/ J
Ros, nalle, ringa och tacka för att ni finns.. HOW?!
Man kan inte ha för många kompisar. Aldrig!
Men just nu känns det som att jag har det, då jag inte hinner ens umgås/höra av mig till hälften av er alla.
Jag vill och tänker hela tiden på alla. Ångesten kryper nära kroppen varje kväll över att ännu en dag hunnit gå och man inte har umgåtts eller hörts vid.
Känns som att jag lever för att jobba. Allt ställs in efter det. Och ändå jobbar jag inte många timmar.
Är nog verkligen inte arbetsmänniska i grund och botten när det kommer till att hinna leva också.
Hittar som inte mitt mellanläge. När jag har jobb framför mig går det prio ett hela tiden för att orka med och inte få panikångest över alla dagar som är kvar.
Och när man är ledig. Ja då orkar man sig knappt ur sängen och annars inte göra mer än nödvändigt.
Ska snart dra igång med gymmandet igen bara halsen slutar fula plus att jag kommer ha x antal dagar att ta hand om en häst också här framöver.
HUR ska jag hinna med er då när jobbet också är på schemat?
Varje helg man är ledig kommer man försöka rymma till stugan också. Klarar inte av att vara i stan.
Vill inte ha en dag till som i Söndags.
Vill någon haka på så RING!
För blir väl inte direkt bättre att sitta i stugan helt själv antar jag. Då är det som pest eller kolera.
Och nu vet jag inte vart jag är påväg längre.
Ville mest påpeka att dygnets alla timmar inte räcker till för att visa alla mina nära och kära hur mycket jag bryr mig om dem.
Man kan ju hoppas dem flesta läser men det vet jag att ni inte gör. Så något sätt måste jag få fram allt till er.
Mamma, pappa, mommo, moffa och hela konkarongen. Fetångest.
Hoff, måste verkligen ta tag i mitt liv nu. Och inte på sätt som börja träna osv.
Jag måste verkligen börja spendera mer tid med dem jag älskar.
Hälsan och välmåendet kommer nog bara på köpet.
Finns ingen ro i kroppen kommer jag aldrig finna ro till vardags.
Nu är klockan tio och jag orkar inte vara vaken längre.
Hoppas ni som läser haft en bra dag iaf. Och orkat bläddra er igenom till denna mening.
När kommer dagen man slipper tänka på vad klockan är, vilken dag det är och vad som kommer närmsta dagarna.
När får man börja leva?
Godnatt!
/ J
Allt fint.. Det är förbjudet.
Och ändå jag kan inte förmå mig att sluta önska du vore här
Och ändå jag kan inte förmå mig att sluta önska du vore här
Kommentarer
Trackback