Fredag och klockan är 10.00.
Kliver på en rätt folktom buss då, men som slutade fullproppad med pojkar och enbart pojkar.
Aldrig känt mig så utkollad i hela mitt liv faktiskt. Apa i bur liknande syndrom haha
Dem flesta verkar iaf känna var och varannan människa där men 90% var okända för min del.
Så dem första timmarna dödades genom att läsa Johans Slitzstidningar.

Väl framme möttes man av en skårrande skåning som byttes av mot en till och en till osv..
Man började starkt fundera om man kört fel och hamnat i Skåne ist för Luleå.
Introduktion-filmer, inskrivningsprov, prat med psykolog och middag.
Sen var dag ett över.
Lätt och smärtfritt men inte tyst.
Sängarna där var absolut inte dåliga men gnisslade ju så det hördes på mils avstånd.
Fick iaf trevliga roommates som INTE snarkade. Största skräcken för hela resan haha, och inte att (som psykologen uttryckte så fint) inget går att garanteras. Killarna kan ju försöka med något.
Nu menade hon generellt under lumpen men ändå. Tanken slog mig och man kunde inte låta bli att småle.

Dag två och uppstigning 06.30.
Kliva upp och inser att all frukost blivit uppäten under kvällen av resterande gamar så man kunde ha sovit längre. Var bara att starta dagen på tom mage förrutom för Mickael som tänkt lite kvällen innan och snott med sig ett äpple.
haha jag vill lova det såg ut som det godaste äpplet på lång tid.
Iväg till sjukan och sitta där i 1 timma innan man blev hämtad.
Både jag och André satt där medans man hann se alla andra hann gå och komma tillbaka x antal ggr. Först skrattade man åt det sen blev det fan inte kul längre.

Iväg till läkaren/sjuksyster blev det till slut iaf och ögonen, färghet, EKG, blodtryck och hörseln blev kollad.
Hör alldeles felfritt gör jag. Inte illa pinkat även om det är svårt att tro då jag inte hör bra i verkligheten, men dem där jävla pipjuden hör man med desamma? :O:P

Styrkelyft på tur sen som gick värre än åt helvete. Självaste Babsan i sina stilettklackar hade kunnat göra bättre... typ.
Och sen konditionen (som jag fick skippa om jag ville pga av förkylning men ändå få poäng) gjorde jag trots allt och även det gick åt Heeeeelvetee dåligt, då mjölksyran slog in på en hundra del och då tog det stopp.

Cred till hela denna dags deltest iaf. Under massa koller (läkare,EKG,Sjuksystern,kondtionstestet mm) var det bara att kasta kläderna till höger och vänster. Tröjan här, byxorna där och ibland allt samtidigt typ.
Jag är nu inte brydd som person men visst var det väl kanske mindre kul att behöva göra det. Men samma regler för alla som sagt. Så stor cred till att man inte blev särbehandlad som tjej. Hade nästan förväntat mig det.
Men det var bara att kasta tröjan framför killarna så som dem var tvungna inför mig.
Såå, vill ju lova att lumpen eller inte ens mönstringen inte är något  för brudar som är skygga så att säga.
Duschar, toaletter. ALLT är enhetligt.
Även sängarna, som jag lovar var så nerkladdade med massa skit (läs roligt) som man sysselsatte sig med innan läggdax att läsa igenom. Dock visade det sig av det att genomsnittet sovandes där är killar haha.

Exempelvis;

Ritade gubbar med ståfräs i massor och en hade så fin text till som sådan..
- Efter 3 månader i lumpen.. (gubbe under)
 Explosiv vara, hanteras varsamt

eller..

- Suga kuk och slicka luder. Det är sånt gud förbjuder
Men dra skinnet fram och åter är sånt gud förlåter.

.. Ah ni kanske förstår :P

Anyway..
Det dåliga resultatet resulterade då iaf i att jag inte ens kunde bli inskriven pga av det så.. Hade jag valt att passa konditionen hade jag blivit det,
 Så, kan tyckas surt faktiskt att jag inte stod över, då jag OM jag kommit in i lumpen hade hunnit träna upp konditionen och vart bättre även om det inte står på papper.
Men är man tjurskallig och tror man kan göra under fast träningen uteblivit i ett år så är man.
Done is done!
Tar det som en man och gråter en skvätt och trycker undan besvikelsen. Hoppet är inte ute än.
Nej nej :)

Blev en del dötid där borta så jag hann börja tänka om det faktiskt är något jag vill göra i 11 månader av sitt liv.
Men sen träffade jag en supertrevlig tjej där som nyss gjort klart lumpen och då föll poletten bara på plats. 
Det var mig inom ett års tid oavsett vad och inga jävla tester ska få sätta stopp för det!

Ska ansöka omprövning av mönstring - styrke&konditions delen i Maj när det är igen och hoppas på att man hunnit träna innan dess för då ska det fan inte vara några problem.
Inte garanterad en plats men typ..som bevakningssoldat iaf om jag godkäns och vill. Ni kan gissa om jag tänker bli frisk nu no matter what.
Vill aldrig känna den enorma besvikelsen igen som jag gjorde idag. Var som att springa rätt in i en glasvägg.
Mina drömmar, framtidsplaner.. Allt föll på en bråkdels sekund i tusen sylvassa bitar rätt framför ögonen.

Även om det gällde att pressa tillbaka tårar hela vägen hem på bussen och gömma sin stora besvikelse har annars det här ynka dygnet varit så otroligt lärorikt och roligt.
Fått träffa svintrevliga nya människor som vanligt och då trivs man.
Hade lätt kunnat sova över där tills söndag om det vore så (:

Förväntar mig inte nu direkt att en enda person ska förstå hur jag kan bli så besviken och t om fan kunnat böla som någon snorunge när man kuggade idag
Men så är det iaf. Går nästan en dröm upp i rök får man faktiskt.
Även om nu hoppet inte är helt ute... än.

-.
Kan bara säga såhär.
NU förstår jag helt och fullt dem tondöva människorna på idol som tror dem kan sjunga, och börjat drömma om att bli en blivande stjärna men inte har en chans att egentligen bli.
Även om jag nu var medveten om den här ev utgången pga av min "sjukdom" som inte släpper och ändå sätter mig i en sits med noll kondition/styrka som denna blev besvikelsen så jävla enorm ändå. Man själv vet ju hur mycket bättre man kan göra egentligen liksom.
Allt finns i bakhuvudet men man inser och vill inte förstå bara.
But today I did.
Jag kände mig precis som en urkass idoldeltagare när jag med tunga steg lämnade hangaren och pressade bort tårarna för allt jag förmådde

.. det enda som saknades var att hela svenska folket kollade på liksom.