Tacka fan för att man har sina älskade kompisar och övriga varelser i sin närhet som stöttar en när man snackar om att vela flytta hit och dit. Fast dem erkänner att dem lär sakna en.
Annat är det med två varelser här hemma som inte är något annat än negativa mot det hela jävla tiden. Så spyless att höra dittan och dattan som jag redan vet men dem bara mååste mala på om hela tiden.
Är det så jävla svårt att stötta och vara glad för sin dotter när hon vill stå på egna ben?!
Sen har dem återigen mage att bli sur på mig bara för att jag slutat lyssna på deras "påminnelser"
Veeet. Föräldrars ansvar att göra hit och dit. Men det finns till en gräns.
Man nöter inte på något man redan vet om mer än väl.

Sen kan man ju dra upp nästa sak också men jag gör inte ingående.
Lumpen har dem aldrig heller visat sig vara särskillt positiva över.
Bara ibland har pappa visat sig intresserad över att sin dotter vill.
Nästan kunna dra mig att våga säga han är stolt. Men det är bara i smyg.
Skulle väl aldrig falla honom in. Istället lägger man den ointresserande/negativa sidan till.

Tack för allt.. verkligen!
Älskar er också..

Hello tomorrow
and good-bye to yesterday