Beslutsångest är nog egentligen fel ord lika mycket som det är rätt.
Berg och dalbana med plötsliga hinder i vägen hela tiden är ett liv jag lever ungefär.
Jag vet inte vart jag ska vända mig längre.

Det som känns så rätt känns precis lika mycket fel om inte mer vissa stunder.
Jag vet inte om jag hoppas på under eller vad jag pysslar med.
Vill jag ens att undret ska ske?

Jag vill, jag vill inte.
Jag ska, jag ska inte.
Jag gör det, jag gör det inte

Jag kan inte låta någon annan välja åt mig eller säga vad som är rätt eller fel i längden.
Tjusningen med livet är väl just det att man inte kan förutspå framtiden för vad är det då för framtid?
Att man sen hade vela kunna är en annan sak.
Det som känns så fel ibland vet jag innerst inne i längden antagligen är det rätta då jag velat det här så länge nu.
Fast 90% skriker i mig att don't do it.

Jag tänker inte fråga någon om råd. Ingenting.
Dax att pröva sina vingar helt på egen hand och skulle det bli så, får jag svälja min stolthet och återvända bara.
Värre än så är det inte.

Så nu går jag efter magkänslan som än inte visat fel.
Så snälla snälla. Don't let me down this time either

Over and Out!