En dröm, en människa.. miljoner minnen.
Vaknade med en sån klump i magen. Den där jag hade för ett år sen och lite mer.
Då känslan av att livet var så fucking meningslöst att det finns inte.
Jag tvingade mig själv att somna om för rädslan av att börja må så igen gjorde mig gråtfärdig och livrädd.
Hur i hela fridens namn kan jag tycka om dig så mycket fast du kört kniven i ryggen på mig fler än acceptabla gånger?
Hur? :/

Jag är rädd