Just precis idag kom det samtal jag inte ville skulle komma.
När jag äntligen tar det bra och inte mår piss utav det kommer givetvis bakslaget.
Gud gillar verkligen inte mig någonstans. Han prövar mig till den maximala gränsen konstant.
Har väl gjort något tidigare i mitt liv eller forrntida som man ska sota för nu.

Det som verkligen gick bra..
NU vill jag bara skrika, slå och grina.
Varför kan man inte som alla andra hitta en axel att gråta ut mot.
För prata om skiten hjälper inte, sånt här blir bara bättre med tiden.

Ja tänk om man hade någon vid sin sida som fått en att orka.
Orka det där lilla extra när man som nu annars bara gräver ner sig djupt djupt..

Mitt namn är Jenny men kalla mig Hopplös