Man vet inte vad man har förrän man förlorar det
Ja det brukar sägas så till människor som inte inser vad dem egentligen har utan bara gnäller och gnäller om vad dem inte har istället.
Som barn kan man, eller tänker man inte så. Då är det bara en dag i taget som gäller ungefär.
Det är först nu som äldre man börjar sakna och önska att det som inte finns längre skulle finnas kvar.

...Allt började väl smått under den period då jag kanske inte var i toppskick. Det kom dagar lite då och då. Märkliga saker skedde utan en naturlig förklaring.
Orädd som man är tänker man inte allt för mycket. Det var bara en natt, eller om det var två olika kanske.
Minnet sviker som vanligt.
Men en natt iallafall sker det mest underliga och det skrämde skiten ur mig totalt. Lovar er att jag aldrig packat ihop mitt täcke och kudde så fort för att kila ner till mor min för att sova på pappas sida sen den natten.
Uscha, ändå vet jag nu såhär efteråt att det inte var vem som helst men just för stunden skrämde de skiten ur mig.
Har länge bara trott jag blivit nojjig och inbillat mig även om jag funderat mycket och länge och insett att sånt inte bara händer "sådär".
Morsan tyckte också jag bara svamlat till en dag då systeryster var hemma för några dar och berättade att hon kännt saker hit och dit. Tji fick hon. Jag var inge freak som inbillat mig.
Fakta svart på vitt fick hon också den dagen hon var till ett känt mediums föreläsningar här i stan.
Han berättade lite om några av alla hans tatuering. T o m sådana jag kom ihåg.
När han dock påpekade om vilken fight det brukar vara över dem där sängkläderna, vida det ska vara den blommiga eller randiga sidan uppåt var det bara att inse.
Jag hade inte inbillat mig. Det var bara så..
Vi har våran egna underbara lilla skyddsängel som är hit då och då för att kolla till oss.

Tack vare honom har jag haft den bästa barndom man kan tänka sig. Sommarloven var dem bästa. Då åkte vi genom halva sverige för att hälsa på.
Vi badade, lekte, gjorde hinderbanor och fresbeen? han satte på hvudet med händerna under hakan och sin melodi till. Det är något jag aldrig glömmer. Minnet av honom försvinner aldrig.
Hade bara varit trevligt att få ha honom bland oss några år till. Låta honom se vad jag och Jessica blev för individer.
Hade det vart möjligt hade jag önskat han kunde komma tillbaka, men omöjligt som det är finns hoppet om att man hittar ett foto av honom istället.

Ett foto på min älskade farfar..
Det finns så mycket jag velat säga dig.
I mitt minne finns du alltid kvar

Du sa.. "Det är hålen som gör det".. Jag minns det som igår
och vetu.. Sen den dagen håller jag med dig fullständigt. Är det något som värmer så är det alla dessa hål i den där filten :')