Alla vandrar vi den gemensamma vägen, vänner som vi är.
Vi går den varenda dag. Ibland tillsammans med varandra ibland på egen hand.
Oftast finner vi vägen tillbaka till varandra utan varken karta eller kompass. Man går på sin instinkt.
Allt efter vägen fortgår upptäcker man nya platser och saker tillsammans. Minnen man kommer ha för livet tillsammans.
Den sorgliga delen är när vissa aldrig finner tillbaka till vägen vi alla går längst.
Man förvillas bort, finner en egen, en ny väg.
Med tiden som gått har jag misst en av mina dåvarande nära vänner. Vi snackade verkligen om allt mellan himmel och jord med varandra. Stöttade varandra när det var tuffare tider.
Nu har X hittat sig sin egna väg. En väg X lär gå förhoppningsvis i många år till.
Jag är glad för Xs skull men jag går fortfarande på samma gamla väg.
Våra vägar har skiljts och jag är tveksam på att de någonsin kommer mötas igen.

Jag har förlorat en underbar vän, en del av mig själv men jag sörjer inte. Jag önskar X all lycka i världen istället och ser tillbaka på det som vart med ett leénde.
Är det såhär ödet är bestämt att det ska bli ska jag inte vara kärringen mot strömmen.
Tack för allt : )