För var dag som går känner jag bara av mer och mer att det faktiskt bär av från mitt hem, stad och allt väldigt snart.
Kanske får med mig en vän, kusin rättare sagt annars ser det ut som att jag får lämna boet alldeles själv.
Skrämmande? Ja. Efterlängtat? Ja.
Ordningsam och sånt som jag är så har jag redan fått smått panik över allt som jag måsta hinna göra innan man ska flytta, vart man ska bo osv, osv.
En hel uppsjö av planering är det och jag kan då jävlar erkänna att det är nu man börjar känna av sin rätta ålder och dess innebörd!

Jag vet vad jag vill, hur jag ska ha det och allmänt leva mitt liv.
Sen att det kommer bli sjuhundratusen gånger åt fel håll i slutändan spelar väl inte sån stor roll. Just nu vill jag bara härifrån oavsett vad.. fast jag ändå redan kramphåller i dörrhandtaget.

För hur ska jag kunna packa min sista banankartong. Ta med den ut till bilen för att stänga dörren till det som varit mitt hem dem senaste 12 åren och den s ka säkerheten med vänner, bekanta och allmänt veta om staden sen 18 då nästan 19 år tillbaks? För att sedan bara anlända hem på korta visiter och sedan lämna allt igen..

Jag vet inte hur men nu finns det faktiskt ingen återvändo. Innan senhösten är här så ska det bara vara att inse.
Jenny has left the building med tillhörande tomhet för sig själv och föräldrar.
Återvända går alltid, men först måste man ut och pröva sina vingar för att kunna göra ett utlåntande om allt man så länge längtat efter kanske inte var så speciellt och Kiruna ändå är staden för mig trots allt.
That remainds to see.

Varför kunde man inte bara födas till att älska Kiruna, hata förändringar och längtat efter att få jobba på Lk, skaffa familj här med tillhörande hund och Volvo när tiden är inne?
Jaah, ibland kan man undra vad som får en att vela ta steget ut till det absolut okända helt ensam.
.. tänk så mycket enklare allt hade varit då.