Kikade igenom min mapp med innehållande bilder på alla möjliga underbara människor nyss.
Det är med gråten i halsen, skrattet i minnet och sorgen i hjärtat man bläddrade igenom alla bilder en efter en.
Varje bild betyder sin sak, representerar ett minne som alltid kommer finnas i minnet så länge fotot finns till hands.
Allt är avslutat på sitt sätt men vissa bilder lever ännu med en framtid som inte än är kommen.
Jag kan inte svära på att det blir så, men gud vill veta att jag har mina tankar och dem ska allt bli av.
Lägger jag manken till har jag en sjudundrande övertalningsförmåga.
För att avrunda om bilderna så ska vissa inte tro att det är över än.
Så länge jag andas lever jag.

Bilderna utböts mot ett ruskigt seriös konversation mellan en god vän och mig själv.
Jag har min försvars metod eller bara rutin som jag alltid har för att skydda mig själv men nu i detta fall andra personen.
Vill inte såra någon varav man drar sig undan, bara det som jag fått bevis på nu kan likväl såra den som nu inte kan kontrollera allt.
Tvingar bort sånt som kanske hade funnits där. Det passar sig bara inte nu.
Sorgligt för mig själv men sant.. I'm better off alone!

I'm sorry