Jag har på tok för många val att göra inom en snart framtid just nu. Alldeles för många för att jag ska orka försöka ordna upp det.
Det första lär bli huruvida jag ska göra nästa helg. Fia ska begravas och jag vill vara där för allt i världen, men om jag orkar dra upp såren igen vet jag inte.
Jag vill och försöker tro att såren är läkta. För stunden kanske dem är det också, men så fort mamma eller pappa pratar om henne är ögonen fyllda med tårar.
Jag vill inte gråta. Jag borde vara glad och tacksam för dem 13 år vi fick med henne. Se alla dem positiva stunderna som funnits från alla år. Men jag kan inte rå för det, bilden av henne liggandes i köket så stilla och rofylld på Nyårsaftons morgonen 2006 återkommer konstant.
Det var bland dem mest tyngsta sakerna som hände under 2006 och nu är det påväg att repas upp igen.
Jag måste orka.. 
Min mest älskade familjemedlem ska äntligen få vila för evigt.  <3