Så satt man på flygbussen återigen och regnet det bara pissar ner som vanligt.
Stockholm har aldrig varit mycket att hänga i julgranen enligt mitt tycke och när dessa tio återståendé månaderna är avklarade kommer jag göra allt för att slippa sätta min fot här på väldigt länge.

Som vanligt är den tunga känslan över en när man måste tillbaka.
Jag tänker fler och fler tankar jag aldrig trodde jag skulle tänka, för varje vecka man måste sätta sig på det förbannade (allt för ofta försenade) flyget.
Känslor och tankar väller över och rätt som det är sitter man och lipar i sin tystnad tills man somnar.
Det slår aldrig fel. Skillnaden nu från andra veckor är däremot att allt känns bättre så fort man sätter sin fot inne på logementet och möter alla underbara nyllen.
Att ett par människor kan göra så mycket är helt obeskrivligt. Sen är det inte direkt min vardag som jag tror är problemet heller.
Det är någonstans mellan att lämna stan, alla människor, upprepa pendlandet igen och ta sig fram till sin "andra" trygghet som det går fel..

Längtar just nu bara tills man är framme innanför grindarna igen och det fullspäckade schemat sysselsätter ens tankar i ytterligare 5 roliga dagar.
Möte med Pk n imorgon kanske kan hjälpa litegrann så jag håller tummarna.
Man får ta det som det kommer.. 



-.-
He reminds me of you