Ett samtal..
Det enda jag hör är en trasig vän i andra sidan luren,
 kippandes efter andan mellan tårarna som rinner nedför hennes kinder.
Världen stannar upp för en sekund.
Orden sammansatta i meningen man aldrig ville höra igen registrerades precis i hjärnan.
Jag vet hur hon känner. Precis hur hon känner. Men det finns ingenting jag kan göra.
I andra änden är min vän så trasig som man nästan bara kan bli och jag är maktlös.
Det finns inga ord i världen som får henne att må bättre just nu.
Inga kramar eller förstående ögon.
Kanske underlättar det för stunden. Men bättre. Det kan man inte..
När verkligheten slår till med sin storhet finns det ingenting man kan göra.  

"Tiden läker alla sår"
Om det ändå vore så enkelt..  Vila i frid Emil