Veckorna flyger fram som vanligt. Och ja, det känns som att det börjar bli en återkommande mening här i varje inlägg. Men hade jag inte nämnt det så känns det fan som att jag undanhåller något.

Jag minns inte riktigt när jag skrev sist och om vad.
Men har jag missat att meddela så har vi passerat HALVTID?! Vi har bara kring 22 veckor kvar nu. Plus minus en vecka kanske. Känns helt insaine!
Har svårt att smälta hur mycket nytt man har hunnit vara med på under en sån kort period som bara sen 26 oktober.  Lumparnissarna där nere känns det som man har kännt den knatteben och ändå vet man faktiskt egentligen knappt ett skit om varann.
Relationen oss emellan är verkligen skum. Men helt klart en av dem bästa ändå.

Vi flyttade som sagt ut till Kungsängen nyss och bara om en två veckor typ är det dax att sticka in till K1 igen.
Hästarna väntar likväl högsäsongen med alla miljoner högvakter och drilltropps uppvisningar.
Ser fram emot dem fast man med en känsla av enformighet kommer uppdaga sig denna sommar.

I veckan som var hade vi den så omtalade och skräckförtjusande Baskern.
Måndag morgonen startade med strippning down to the underwears i korridoren.
All packning slets upp och sållades ut till enbart ett par kläder vi gick och stod i, extra ombyte av sockar, värmejacka + tröja, regnställ och termos.
Vi bussades ut till Knivstaområdet och började överlevnadsveckan.
Upprätta skärmskyddsförläggning och utbildning i div sätt att överleva i skogen på ingenting.
Allt från att borsta tänder med träpinne, duscha med mossvamp och vad man kan äta och inte äta från naturen.
Veckan gick väl i största drag ut på att lära sig hantera tristessen som lätt kan bli i skogen.
Vi hade dock strålande sol hela veckan så solning stod högt på schemat. Det tunga som blev av det var dock att vi inte fick äta något på hela veckan bortsett från några nypor fisk vi tillagat själv och en eller två skedar grönpåse.
Vilket alltså var lika med noll käk.

Natten mot torsdag var det var vi trodde "avslutning" på veckan med att bygga egen bivack och överleva natten på egen hand.
Fast man bara låg ett tiotal meter ifrån varann kände man sig fan ensammast i världen där i skogen.
Elden var ens räddare i nöden och när man somnade ifrån den fick man lite panik att väcka igång den.
Mössen som hälsade på, på morgonkvisten var inte direkt heller någon hit. Isch haha.
Men i korta drag gick natten fort och man var en lärdom rikare.

Torsdagsmorgonen eldade vi upp våra nödsignaler och gjorde en avslutande marsch på 2½ timma.
Vi gick med känslan av att "baskern" var vår! Och med bussarna i sikte har jag nog aldrig sett så många lättade ansikten förr. Det var vid bussarna vi fick/hann slänga i oss dem godaste skedarna med grönpåse vi någonsin ätit förresten. Efter det blev det insittning i bussarna och det tog inte många minuter innan 90% av plutonen sov som stockar :)

*Bilderna är mestadels Johanssons då mina batterier strejkade


                              


Vi alla trodde på den där bussen att nu var det över. Ikväll skulle vi få äta mat igen efter över 60-70 h utan, få sova i en säng och sova ordentligt då det knappt blivit mer än 3-4 timmar sammanlagt på 4 dagar.
Men si där hade vi fel. Ni också om ni trodde det..

När vi kom tillbaka till Kungsängen hade vi uppställning för Major och co i korridoren.
Han tyckte veckan hade gått bra och hört att alla är Godkända på utbildningen.
Dock ville han ha ett slagt kvitto på att vi nu skulle klara oss också. Och då kom de som vi alla fruktade.
Ett befäl tar ton och vrålar tills han blir blå i ansiktet. Uppsittning i bussarna!

Jag tror nog aldrig någon av oss har längtat hem till mamma så mycket i hela våra liv.
Några grät och man själv var fan inte långt ifrån. Väl på bussen gick förtvivlan över till Vilja. Man hade inge annat till val. Nu jävlar var det bara att ladda om. Den där förbannade jävla gröna ylleskiten skulle bli vår.
Oavsett vad. Genom blod, svett och tårar!

Väl på plats ute i skogen igen fick vi veta att vi skulle ha orienteringsmarsch som avslutning.
Klockan var kring 13.00 när vår grupp började gå och när den var kring 23.00 var vi framme vid sista "kontrollen"
Bygg skärmskydd med allt tillbehör innan kl 01.00 då det är visitation.
Hjärnan hade slutat fungera. Man kände sig full, balanssinnet helt ur funktion, vid varje träd ville man bara sätta sig ner och dö. Skoskaven kändes inte längre då fötterna brann av att bara stå på.
Det var i det här läget man förstod allt som dem hade snackat om ang den där koman man kunde komma in. Hur folk bara sätter sig ner och somnar och därav försvinner.
Tack vare varandra satte vi oss i arbete och kopplade bort allt. Det var bara att göra. Och vi gjorde!
Kring ett kunde vi gå och sova för att kring tre på morgonen bli väckt av att dem skjuter med automat på tre gånger. Följt av tutande till en förbannelse.
10 min.. Sen skulle allt vara rivt och vi skulle vara samlade på vägen.

Marschen fortsatte direkt på det i morgonmörkret och sen kom vi innanför grindarna igen.
Då blev det dax att skriva uppsats om vår kapten och hans uppväxt.
Kan gissa att läsningen var lika roande som Majoren fick det att låta haha.
Morgon/fm kom och vi fick veta vi skulle springa Gardesloppet på 5 km.
Sagt och gjort var det bara att byta om till dem snabba blå och ge sig av vid startskottet.

Efter det och en skön snabbdusch senare hade vi återigen uppställning.
Marschfärdiga på 10 min skrek vårt befäl iklädd full stridsmundering och totalkamouflerat fejs!
Väl ute efter utlåsning av vapen fick vi veta att nu var det dax att tagga till för det absolut sista.
Jaha, marsch 10 h till tänkte vi. Bara bita ihop och sen började vi gå..
Grindarna passerade vi och vi trodde på tanken mer och mer. Tills vi ser veckans absolut bästa syn någonsin!

Adjutanten står framför det stora huset tillsammans med hela skvadronens olika befäl med fanan i handen.
Vi gör en vänstersväng för att sedan bli uppställda. Återstående minuter är fan inte i minnet längre.
Bara den mening vi väntat på sen 6 månader.
Hjälm av, BASKER PÅ!

Helvetesveckan var över. All väntan var över.
Allt eftersom våra och dem andra plutoners befäl skakade hand en efter en med oss alla drygt 200 föll både en och två tårar hos oss alla tror jag.
Jag har nog aldrig vart så stolt över mig själv som då, över hela min grupp och pluton.
Med vilja, våld och vaselin klarar man fan mer än man tror och lite till på det..
Det var sju gånger så bättre. Sju gånger så mäktigare än den dagen man stod på lasbilsflaket för 2 år sen och skrek för vi har tagit studenten tillsammans med sin klass! Det kan ni slå er i backen på!

3:e pluton!
WE MADE IT!!